Hur man ser på andraspråksinlärning i Australien 

Normalt arbetar jag som speciallärare/pedagog på Wisbygymnasiet, men sedan den 8:e januari är jag engelsklärare på University of Wollongong College i Australien. Det låter som en stor omställning, vilket det är, men jag har tidigare arbetat med detta under många år då jag bodde i Australien.  

Andraspråksinlärning

Australien har en lång erfarenhet av andraspråksinlärning då man efter andra världskriget hade en stor arbetskraftsinvandring. Man insåg tidigt att nyckeln till integration var att lära sig språket snabbt. Många av de stora projekt som skedde då (bl.a. hydroenergi) var bemannade av européer som på kvällstid tog engelskkurser som gavs på de spartanska arbetsbostäder som då fanns. Självklart ges fortfarande undervisning för invandrare, men ett område som har växt enormt de senaste 10 – 15 åren är undervisning i engelska för elever som vill gå på universitet i Australien. Det är framförallt studenter från Asien, men även andra världsdelar är representerade. Universitetsutbildning i Australien har blivit attraktivt då den håller hög kvalitet samtidigt som den är billigare än många andra engelskspråkiga länder (framförallt USA). Många universitet har så kallade colleges som enbart undervisar engelska för studenter som vill gå på universitet. Om eleverna klarar att nå en viss nivå efter avslutad kurs är de garanterade en plats på vald kurs.  

Genrepedagogik

Genrepedagogiken är något som jag verkligen brinner för. Här i Australien så tar man den för givet när det gäller framförallt andraspråksundervisning, men även inom många andra områden. Allt genomsyras av denna pedagogik samt av funktionell systemisk grammatik av Michael Halliday. Vidare så refereras ofta John Hattie, och då framför allt när det gäller snabb återkoppling, att ha höga förväntningar på sina studenter och hur viktig läraren är i klassrummet. I slutet av inlägget bifogas en länk för den som vill läsa mer om Hattie.  

Högt tempo

Kurserna som ges är sex veckor långa. Tempot är väldigt högt med en stor mängd material som ska gås igenom. Allt ligger online så studenterna är uppmuntrade att titta på lektionsinnehållet innan, så kallad ’flipped classroom,’ som i sin tur innebär att studenterna kan fokusera på det som de inte har förstått samt de arbetsuppgifter/övningar som befäster det aktuella momentet. Man har fyra timmar face to face undervisning per dag, ofta i ett block. Sedan ska man ha individuell konsultation två timmar per vecka.  

Anpassningar

I och med att tempot är högt så är det mesta av undervisningsmaterialet förberett. Självklart så måste man anpassa efter vilka elever man har i gruppen. Det är inte så mycket specialpedagogiska problem, utan den hjälp som ges handlar ofta enbart om stödundervisning, något som ges ganska generöst då man verkligen vill att så många som möjligt ska lyckas med sina studier. Redan första veckan bör man identifiera elever som man anser inte kommer klara av kursen – då sätts det in stödåtgärder. Samma sak gäller när man ser att procenten på plagiat är hög (man använder något liknande till Urkund). Men då är det kurs/ämnesansvarig som går in för att hjälpa till. Jag ser likheter här med hur vi jobbar på Wisbygymnasiet då vi screenar samtliga åk 1:or för att tidigt hitta de elever som behöver stöd av något slag. 

Ansvarsskyldighet

Kurserna är dyra och om studenter inte klarar av att nå målet för sin universitetskurs innebär det ofta att de skickas till sitt hemland. Inga omprov ges, och skulle man som elev vara frånvarande eller missa att lämna in en uppgift så måste man visa ett läkarintyg, först då kan man ansöka om ’Assessment consideration’ men det innebär absolut inte någon garanti för att universitetet tar hänsyn till detta. Som lärare så har man också mycket att ansvara för. Om en elev inte klarar kursen och anser att man inte undervisat allt, eller på ett godtagbart sätt, så måste jag bevisa att jag gjort så (genom dokumentation). 

Vad kan vi lära oss av detta i Sverige/Gotland?

Sverige som mottagarland av elever som inte kan svenska men som har åldern inne att gå på gymnasiet och/eller universitet är relativt oerfaret om man ser internationellt. Vi kommer att ha många elever som har ämneskunskaper men inte språkkunskaper att klara av gymnasie-eller universitetsstudier. Något som man skulle kunna vidareutveckla är rena kurser som riktar sig enbart mot den skolsvenska som används på gymnasiet (vilket vi redan har), men framförallt akademisk svenska som används på universitetsnivå, där det mesta man producerar bedöms på hur man framställer det skriftligt. 

Länk för vidare läsning om Hattie:  

http://www.evidencebasedteaching.org.au/hattie-his-high-impact-strategies/ 

Samuel Johansson, speciallärare/pedagog, Wisbygymnasiet 

Senaste kommentarer
  1. Ann-Marie Engström
  2. Linkus
  3. Eva Hultemar
  4. Bengt Åbom