Från knäckt och uträknad till harmonisk och belåten

Som en mänsklig luftfuktare låg jag utslagen över katederns översvämmade pappershav. Fritidsbarnen stimmade i korridoren och hörselkåporna lyckades inte riktigt stänga ute deras glada tillrop. Jag hade tidigare undervisat svenska elever på en engelskspråkig spetsutbildning där det alltid blev toppresultat, oavsett pedagogiskt grepp. Därefter arbetade jag på landsbygden i en liten gemytlig undervisningsgrupp med elever med särskilda behov. Med dessa erfarenheter i ryggsäcken tog jag mig an en vanlig mellanstadieklass i en vanlig svensk småstad. Efter en tid var jag knäckt, uträknad och redo för nya utmaningar alternativt nya metoder.

En vanlig klass i en svensk småstad i början av 2000-talet bestod i mitt fall av närmare 30 elever med väldigt spridda färdigheter och kommunens inkluderingstanke innebar att alla elever med särskilda behov skulle vara med i helklassundervisning. Alltså hade jag elever som läste och skrev som Strindberg parallellt med elever som precis lärt sig ljuda igenom ord och naturligtvis elever som var mycket pigga och gärna gymnastiserade på andra platser än sin egen, i klassrummet, under lektionstid. ”Madre de los dios” tänkte jag när jag låg utslagen över katedern. Vad ska jag göra? Rektor och specialpedagog tipsade, på säkert avstånd från klassrummet, om att individanpassa och ”att jobba med ledarskapet”. Individanpassning innebar enskilda steg för steg instruktioner till varje elev som ansågs vara i behov, minipauser, nödutgångar för elever som behöver lugn och ro. Som ni säkert förstår blev utkomsten av anpassningarna en ännu mer utarbetad fröken och individuella steg för steg-instruktioner som seglade likt papperssvalor i klassrummet.

Lösningen till mitt och klassens problem låg faktiskt på katedern. Pauline Gibbons bok ”Stärk språket, stärk lärandet” och Dylan Wiliams ”Att följa lärande: formativ bedömning i praktiken” skulle komma att innebära en demokratisk revolution i åtminstone min undervisning. Gibbons och Wiliam erbjöd metoder som fungerade för alla individers behov. Om man tänker att alla vill lära sig och att oro uppstår när avståndet mellan mål och nuvarande position är för stort då erbjuder Gibbons genomgång av cirkelmodellen en lösning. Om man tänker att oro uppstår när instruktioner och målbeskrivning är oklara erbjuder Wiliam verktyg. Min senaste utbildning, i svenska som andraspråk, hade rustat mig med metoder som är oerhört tillämpbara för alla elever. För min del har metoderna hjälpt till att göra skolan till den utjämnande faktorn som ger alla elever mer lika möjligheter och därmed ett mer demokratiskt samhälle.

Under det kommande året ska jag och mina kollegor: Ewa Kolmodin Weijmar, Marie Åsheim och Monika Blomgren Wigren möta andra gotländska lärare och tillsammans utveckla ska gruppen implementera språkutvecklande arbetsmetoder för Gotlands elever. Det hela kommer att ske inom ramen för projektet Nyanländas lärande, som leds av Madelene Johansson på region Gotland.

Hur gick det med den vanliga mellanstadieklassen i den vanliga svenska småstaden. Jo, när jag bestämt mig för att ge alla mina elever en språkutvecklande pedagogik, som från början var tänkt till elever med svenska som andra språk, vände det. Med Dylan Wiliam, Pauline Gibbon och Olga Dysthe i ryggen kunde jag genomföra EN pedagogik för hela klassen. Lugnet infann sig, utvecklingen började och två år senare kunde jag lämna en klass som låg i topp i kommunens lästester. Det handlade inte om mig, för jag är en helt vanlig fröken, det handlade helt och hållet om metoderna och kanske lite mod, att våga kasta bort det trygga och invanda och testa ett alternativ.

Sara Berg, lärare, Wisbygymnasiet

Senaste kommentarer
  1. Ulrika