När äventyret blev mer äventyrligt än vanligt

Varje höst, den första kvällen i september, då det är nymåne och extra mörkt ute, är det dags för sexorna i Väskinde skola att ha mörkeräventyr. Detta äventyr och denna kväll ser eleverna fram emot under hela skoltiden på Väskinde skola. De vet vad som väntar dem i årskurs 6. Det är med skräckblandad förtjusning de väntar. Tänk att få ge sig ut på kvällen och gömma sig för ondskefulla varelser som patrullerar i skogens mörker! Mer spännande än så blir det knappast.  

Den onde kejsar Morka från planeten Mordanien hotar att förgöra jorden. Eleverna i klass sex skickas ut, på uppdrag av FN, för att hitta kraftstenarna, de så kallade Minoxerna. Endast med hjälp av kraften från dessa kan jorden räddas från undergång.  

Då de hittat stenarna ska de ta sig in i mordanernas hemliga bas på kvällen och lägga stenarna på plats i en aktivator för att skapa en skyddande sköld över jordklotet.  

Äventyrspedagogiken går, i stora drag, ut på att göra det lustfyllt att lära sig. Det handlar om att stärka självförtroendet och få eleverna att minnas det de lärt sig genom upplevelsebaserat lärande. Det handlar om samarbete och tillit till sina kamrater. De upptäcker att de klarar och vågar mer än de någonsin trodde.  

Ute i skogen är det mörkt, rejält mörkt. De får varken ha ficklampor eller telefoner med si

g under äventyret. Alla grupper har dock en vuxen med sig på kvällen som trygghet. I mordanernas bas finns flera ljuskällor eleverna ska besöka för att hitta ledtrådar. De ska ta sig till djävulssafiren, virusspridaren, svarta hålet, kylvattenbehållaren, magnetronen och många fler. Samtidigt måste de akta sig för att bli upptäckta av de ondskefulla mordanerna som patrullerar längs stigen.  De lär sig snabbt att ”mörkret är din vän” för i mörkret kan du gömma dig. Så länge du är tyst och stilla blir det väldigt svårt för monstren att hitta dig.  

Detta äventyr brukar flyta på utan några större fadäser men 2017:s upplaga ville något annat… 

Vid 18-tiden då det började skymma åkte jag ut i skogen för att förbereda mörkerdelen av äventyret. På skogsvägen mötte jag då en marscherande militärpatrull. ”Åh, nej inte Aurora” hann jag tänka när jag närmade mig vår skog. Jag kom på plats och tände upp hela systemet och begav mig av för att möta eleverna på vår samlingsplats. Jag tänkte att jag kanske borde kissa innan barnen kom, men ångrade mig när jag kom fram och såg att ett helt militärkompani slagit läger på vår parkering. Ut ur buskarna kom en grönklädd man i full stridsmundering mot mig med bestämda steg.

– Good evening, we are from the finish company, what are you doing here? frågade han med finsk brytning.  Jag förklarade vad jag gjorde där och att jag inom några minuter väntade 24 hispiga 12-åringar hit till denna plats.  

– Oh, then we have a problem, svarade han lite nervöst. Jag försökte förklara att vi alltid är på denna plats och att det aldrig någonsin är en människa här efter mörkrets inbrott.  

– I can believe that, svara han lite roat. Den finska mannen tyckte nog lite synd om oss och bestämde sig för att kontakta ett befäl. Jag fick order om att inte gå någonstans innan allt var uppklarat. Under tiden hann bilkaravanen med elever och några oroliga föräldrar anlända. Jag hoppades slippa krossa elevernas förväntningar med att säga att det bara var att vända hem igen då befälet anlände. En mycket allvarlig finsk officer lyssnade på vad jag hade att berätta och sa sedan att vi fick hålla vår övning på villkor att vi bara höll oss i vårt område och inte var ute på vägen eller på deras sida av skogen. Jag pustade ut, tackade och han önskade oss lycka till! Då de finska militärerna avlägsnat sig andades jag ut och sa tyst för mig själv; Vi leker på den HÄR sidan av vägen och ni leker på den DÄR sidan vägen! Olika åldrar, olika lekar men lekarna och deltagarna var lika seriösa och tyckte säkert att det var lika spännande.  

 

Lisa Örtbrant Edmundsson, förstelärare och äventyrspedagog, Väskinde skola