Det sokratiska samtalet som en form av bedömning

Jag jobbar på Västerhejde skola som klasslärare i en åk 5. I mitt uppdrag som förstelärare ska jag inspirera och väcka tankar hos kolleger om olika sätt att bedöma. Vi har haft diskussioner om hur och när en bedömning ska ske och när den ger mest effekt, vilket så klart är olika beroende på syfte. När vi nyligen hade besök av skolinspektionen fick eleverna frågan hur de får visa vad de kan på olika sätt. De svarade på elevers vis: ”Ibland muntligt, oftast prov. Ibland någon diagnos.” Vi har mycket kvar att jobba med för att göra eleverna medvetna om att de visar vad de kan hela tiden. Lyckas vi med det hittar vi motorn till deras motivation.

Jag vill ge exempel på en bedömningsuppgift där du upptäcker elevernas nivå samtidigt som eleverna tillsammans visar varandra sina kunskaper och utvecklar dem i en gemensam diskussion. På Skolverkets lärportal har jag tillsammans med mina kolleger tagit del av det sokratiska samtalet som en metod. Metoden bygger på samspel. Ingen fördelar ordet utan eleverna  eleverna turas om.

Inför samtalet

Jag har nyligen avslutat ett arbete med klassen i geografi där vi jobbat med det centrala innehållet Livsmiljöer. Vi har lärt oss begrepp som pangea, erosion, magma etc. Vi har diskuterat vad som händer när det blir jordbävning eller vulkanutbrott samt resonerat kring för-och nackdelar av att bosätta sig nära en vulkan. Under arbetets gång har vi försökt att utveckla förmågan att resonera. Vad är skillnaden på ett enkelt resonemang, ett utvecklat eller ett välutvecklat. Jag har försökt medvetandegöra eleverna under arbetets gång genom att tillsammans med eleverna lyfta fram exempel för att tydliggöra nivåerna. När vi tillsammans diskuterade hur en avslutande bedömningsuppgift skulle se ut kom vi fram till att vi skulle göra det muntligt.

Hur får alla möjlighet att visa vad de kan muntligt i en grupp på 20 elever? Vi kan redogöra för varandra i mindre grupper. Hur gör jag som lärare för att ta del av alla gruppers resonemang? Jag löste detta genom spela in dem med hjälp av iPads.

Vi är två grupper i 5:an på 40 elever som har tillgång till 8 iPads. Jag har båda grupperna i SO så det räckte utan problem. Det blev ca 4 elever i varje grupp kring en iPad. Tillsammans bestämde vi ett gemensamt mål med samtalet:  Att alla skulle komma till tals för att få visa vad de kan.

  1. Alla i gruppen börjar med att presentera sig.
  2. Alla i gruppen ska komma till tals; bestäm en tågordning: vem läser frågan, vem börjar svara.
  3. Peppa och uppmuntra varandra till att utveckla svar och resonemang.
  4. Lyssna på varandra.
  5. Låt inspelningen vara igång hela tiden trots eventuella missöden.

Vi hade en diskussion kring hur grupperna skulle delas in. Skulle jag som lärare bestämma eller skulle man som elev få välja det man kände sig mest bekväm med? Vi kom fram till att de litade på mig att kunna göra bra gruppindelningar. De var alla ivriga i att göra bra ifrån sig  så därför spelade det ingen roll med vem man var med. Jag blandade grupperna utifrån den nivå jag hade uppfattat att de låg på utifrån tidigare lektioner. Jag blandade talföra elever med tysta elever för att jag ville att de skulle ta hjälp av varandra.

Samtalet

Frågorna de skulle utgå ifrån handlade både om begrepp som skulle förklaras, vulkaner som skulle namnges och placeras på kartan samt resonemang kring hur plattorna rör sig. De skulle dra jämförelser mellan att bli drabbad av jordbävning på Haiti eller i Kalifornien och resonera kring hur det skulle vara att bo bredvid en vulkan.

Jag upplevde flera fördelar med att spela in deras samtal. Många av mina farhågor uppstod aldrig. T.ex. tog eleverna uppgiften mycket mer seriöst än vad jag hade trott, det kunde vara lite fniss precis i början men ganska snabbt glömde de bort att de spelades in. De tysta eleverna uppmuntrades verkligen till att komma till tals och eleverna försökte utveckla sina resonemang med frågor till varandra. Det var spännande när det blev diskussion och olika åsikter dök upp, fler elever än jag hade väntat mig visade vad de kunde.

Efter samtalet

När vi efteråt diskuterade upplägget upplevde inte eleverna det som en provsituation. Flera av eleverna tyckte dessutom att de hade lärt sig mer på kuppen – det hade varit roligt. En del elever tyckte det var svårt att sätt ord på det man menade och de hade velat rita en bild eller visa på en karta. Någon tyckte att det hade varit svårt att komma till tals men alla eleverna upplevde att de hade fått visa vad kunde om ämnet. När jag sedan lyssnade igenom deras diskussioner och återkopplade fanns det många positiva bitar jag kunde lyfta, inte bara vad de hade visat kring ämnet utan också hur de hade ställt bra frågor, peppat sin kompis och använt passande språk. Eleverna fick återkoppling i form av en skriftlig kommentarer kopplat till Schoolsofts matriser. I kommentarerna skrev jag hur de hade lyckats med att visa sin kunskap samt hur de hade lyckats med samtalets mål att låta alla komma till tals.

Jag hade önskat att vi hade tagit tid till att låta eleverna lyssna igenom sina samtal för att själva reflektera över sin insats, det hade säkert varit värdefullt inför nästa samtal.

Jag tycker att det sokratiska samtalet ger eleverna en möjlighet att tillsammans med andra utveckla och visa sin förmåga till att värdera, kritiskt tänka samt göra sin röst hörd.

Eleverna har nu fått ytterligare ett sätt att visa vad de kan förutom genom prov eller diagnos på ett papper.

Annika Jakobsson, förstelärare, Västerhejde skola

Senaste kommentarer
  1. Ulrika