Kom närmare ett kooperativt klassrum, del 1

Vem vill inte ha ett gott klassrumsklimat och hög måluppfyllelse? Kooperativt lärande är inget quickfix, men har tydliga strukturer som alla syftar till att fostra och vägleda elever till att utgöra en positiv lärresurs för varandra. Att arbetssättet dessutom leder till hög måluppfyllelse är inte helt oväsentligt.

För egen del väcktes mitt intresse när jag i olika flöden tog del av hur andra lärare använder metoden. De fick mig att tro att kooperativt lärande skulle kunna vara svaret på många av de frågor jag själv dagligen ställdes inför.

Hur skulle jag inkludera alla och närma mig det flerstämmiga klassrum jag strävade mot? Hur skulle jag räcka till för elevernas olika behov av stöd och bekräftelse? Hur skulle jag få dem att samarbeta istället för att framhäva sig själva eller blekna i ett hörn?

Bloggar och nyhetsbrev

Blogginläggen gav mig motivation att försöka sätta mig in i vad kooperativt lärande är och hur jag själv skulle kunna praktisera det.

Jag började prenumerera på ett nyhetsbrev och blev mer och mer intresserad. Här hittade jag beskrivningar från lärares vardag och hur de använde de olika strukturerna för att undervisa inom olika områden, nå specifika kunskapsmål och samtidigt utveckla olika samarbetsförmågor hos eleverna. Beskrivningarna gav mig hopp och inspiration och verkade bottna i övertygelsen att lärandet är en process som stimuleras av interaktion med andra. Jag associerade till Lev Vygotskij och Olga Dysthe som min utbildning ofta refererade till.

Men influenserna inom pedagogik är många och olika metoder är moderna ett slag, för att sedan blekna. Hur vet vi att inte också kooperativt lärande är en tillfällig fluga och en passande teoretisk lösning, för de svårigheter vi ser just nu? Jag gick vidare och läste att kooperativt lärande vilar på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Mitt motstånd avtog ytterligare när jag läste hur den metod som idag benämns kooperativt lärande växt fram.

Bakgrund och teorier

Förhållningssättet har rötter långt tillbaka i tiden. För två tusen år sedan undervisade Aristoteles sina lärjungar att samarbete är en bärande del i kunskapande.

Många forskare och pedagoger har bidragit till kooperativt lärande genom åren. Grundsynen för de samtida forskande pedagogerna Vygotskij, John Dewey och Jean Piaget var det sociokulturella perspektivet på lärandet. Dewey förespråkade även att eleverna skulle kunna påverka hur de lär sig själva och av varandra.

Psykologen Kurt Koffka inspirerades i sin tur, och forskade om hur grupper fungerar.  Hur det ömsesidiga beroendet inom gruppen påverkas av vilken struktur gruppen utsätts för.

Koffkas kollega Kurt Lewin betonade vikten av att alla röster i gruppen hörs och att de arbetar utifrån gemensamma mål, för att hela gruppens lärande skall fördjupas.

Lewins kollegor och studenter drog slutsatsen att ett lärande där individerna inom en grupp tar ett personligt ansvar för att alla ska nå lärandemålen, skapar unika förutsättningar för gruppens lärande. Interaktionen inom gruppen blir då positiv och stödjande och gruppens samarbete stärker lärandet. I motsats till en grupp med konkurrens.

Lewins student Morton Deutsch, förfinade och formulerade en teori om olika typer av beroende inom gruppen. Positivt ömsesidigt beroende, negativt ömsesidigt beroende och inget ömsesidigt beroende alls. Deutsch menade att för att ett positivt ömsesidigt beroende skall vara möjligt, behöver läraren strukturerar uppgifter så att samarbete krävs för att uppnå målet.

Banbrytande forskare och pedagoger fortsatte arbeta med olika koncept för Cooperativ Learning (bland annat Spencer Kagan). 1979 fick de möjlighet att presentera sina arbeten vid en internationell konferens om kooperativt lärande. Man bildade då en sammanslutning, IASCE, som skapade internationella nätverk och konferenser för lärare och forskare. IASCE har bidragit med hundratals studier och böcker under 1900-talet och senare.

”Idag är kooperativt lärande en av de mest utforskande instruktionella undervisningsmetoder som finns, och hyllas som ett framgångsrikt inkluderande och pedagogiskt förhållningssätt. Som undervisningsstrategi och förhållningssätt har kooperativt lärande stöd i både forskning och beprövad erfarenhet (Hattie, 2014; Mitchell, 2015)”. (Grundbok i kooperativt lärande, sid 31)

Visst låter det för bra för att inte testa?

Eva Wickman, Förstelärare, Klinteskolan


Referenser

Fohlin, Moerkerken, Westman, Wilson (2017). Grundbok i kooperativt lärande : vägen till det samarbetande klassrummet. Lund: Studentlitteratur.

Webbplatsen Kooperativt lärande där nyhetsbrevet finns (kooperativt.com)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.