Lotten ger idésprutor?

För några år sedan testade jag två nya uppgifter i klassrummet. Den ena för att jag ville testa något nytt kopplat till elevernas vardag, och den andra var en konsthistoriauppgift som jag hade klurat på en längre tid för att få rolig och inspirerande. I båda uppgifterna lottade jag olika teman till eleverna, först och främst för att vi gemensamt skulle täcka flera områden och för att alla skulle få klura på en egen lösning. Plötsligt hände något: eleverna började att bolla massor med idéer med varandra. Detta helt utan att jag ställt något som helst krav på kompisutbyte, eller ens nämnt det.

Eftersom grunduppgiften var densamma och alla eleverna hanterade förmågorna vi tränade, så hade de plötsligt en gemensam bas där alla befann sig men de skulle sedan åt olika håll och här hade de massor med idéer åt varandra; ”Du kan ju lägga O:et som en Olympisk ring”, G:et kan bli molnet efter rymdraketen”, ”Du kan ju baka in Pepsi-loggan i Picassos öga”, ”Fick du 2:a världskriget, du kan ju göra tjocka Berta i O:et” osv.

Pepsi möter konsthistoria med olika ismer/konstnärer
Pepsi möter konsthistoria med olika ismer/konstnärer

De här uppgifterna visade sig att vara en gyllene medelväg – eleverna arbetar med samma uppgift men den ska lösas i olika varianter. Alla elever hanterar förmågorna, och alla elever kan egentligen lösa alla uppgifter – fast på olika vis. Om det var lottningen som gav den extra kryddan är svårt att säga, men det hände något med dessa uppgifter. Eleverna blev mer nyfiken på vad kompisen fick, och samtalen kom igång snabbare än i andra uppgifter, och i mycket större utsträckning.

Om istället alla i klassen hade arbetat med en uppgift som skulle lösas på ungefär samma sätt skulle alla vara uppslukade av sitt eget arbete, eller arbetade alla med olika uppgifter som var för långt ifrån varandra är det svårt att tipsa kompisen om saker de inte kan, om de ens vet vart kompisen skall i sitt arbete.

Snart nyttjade jag det här såklart: ”Sitter du fast i tanken, kolla med din klasskamrat”. Och så kunde jag gå runt och lyssna på massor med bra idéer som eleverna delade med varandra. Det blir kanske än mer opretentiöst och spontant då det rör kompisens arbete och inte sitt eget. Jag får massor med underlag till bedömning genom att bara lyssna.

Olika teman inbakade i Google-loggan, s.k. Google-Doodles
Olika teman inbakade i Google-loggan, s.k. Google-Doodles

Jag arbetar med en liknande uppgift i en annan årskurs men där ska alla komma på en egen idé från början, och då är alla uppslukade av att just komma på sin egen idé. Kanske skulle jag även där lottat ut teman, för att idésprutan skulle kunnat riktas mot innehållet och mot kompisarna istället för ägnas åt basen… det beror ju såklart på vad jag vill uppnå.

Det som var tänkvärt i uppgifterna var att jag inte behövde handleda eller ge eleverna stöd i att kompisutbyta – det sköter de helt på egen hand, och spontant – varje gång vi gör uppgifterna.

Väldigt banalt, men det är ju sådana banala och enkla saker som vi tycker om i undervisningen. Och uppstår det ur sig självt, ja, då är det bara tacka och ta emot. Jag tror dock att eleverna behöver kunna hantera förmågorna och stoffet som ska behandlas för att arbetet ska få denna gratisskjuts, och kanske bidrar lotten med sin magiska kraft? Men de här uppgifterna sticker ut jämfört med andra så något är det.

Mia Jegerhjelm, förstelärare bild, Södervärnskolan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.