Studenthyllning via Skype

Men läs gärna hela inlägget…

Bakgrund
Vårterminen har bjudit på sina utmaningar. Och som en sista lite utmaning ska jag såklart hylla min studentklass via Skype.

Bildsnittet
Omställningen till fjärrundervisning har varit omvälvande. Man har blivit väldigt medveten vad kombinationen liten skärm i kombination med ett par gamla lärarögon och en webbkamera i en ganska osmickrande vinkel ger för resultat. Köerna till plastikkirurgin kommer att öka efter detta. Ett helt ny innebörd av lärarlönelyftet… Febrilt försöker man i alla fall uppmana lite energi, men ser mest ut som Bosse Bildoktor med ett par fula billiga lurar. Skönt att man själv inte behöver stirra in i den kamerabilden hela dagarna. Kanske bara bra att bilden är lågupplöst och hackig. Ibland tänker jag på ”Storebror ser dig” när vi jobbat med Skype. Man kan lätt bli lite övertydlig och förmanande i sin lärarroll när man inte har eleverna framför sig i klassrummet. Och vem vet egentligen när kameran stängs av?

Ljud
Ljudet i Skype är också lite lätt distat. Nästan lite rockigt. Och lite i osynk. Responsen från eleverna är svårtolkad. Ofta är det ganska tyst…
”Hallå HA17…? Hörs jag…? HA17!?” Där har ni introt.

Men tre månader med Skypeundervisning är inte nog. Jag ska dra detta hela vägen in i kaklet och göra en studenthyllning på just detta koncept.

Låtval
Låten ska vara aktuell och passa klassen. Jag hittade en arg dänga från 70-talet som aktualiserats genom årets säsong av ”Så mycket bättre”. Högst oklart hur många tredjeringare som känner till Magnus Ugglas tidiga verk, men som gotlänning så hoppas jag ju att ungdomarna följer det programmet, det spelas ju trots allt in på ön. Hoppas de känner igen låten för annars kan nog texten kännas lite hård. Eller åtminstone märklig. Men tro mig… den passar…

Pekfingret
Rollen som mentor har inneburit en del förmanande pekfingrar. Och ibland tror jag klassen mentalt svarat med ett helt annat finger. Och det är helt OK, det är kanske ett nödvändigt steg i vägen mot vuxenlivet. CSN har också varit vanligt förekommande ämne i mentorssamtalen med klassen. De har ju ett ganska märkligt sätt att betrakta frånvaro. Har man över 4 timmars ogiltig frånvaro så innebär det att hela bidraget ryker, dvs att man inte varit där alls. Eller ”Lätt ovärt det!” som en i klassen uttryckte det…

Falling down
Jag minns ett tillfälle i december-19. En av mina elever som jag ofta haft långa och förtroliga samtal med kom i slutet av passet fram till mig och sa:
”Linus, vet du hur jävla less jag är på skolan just nu!?!?”
Mitt svar var kanske inte helt professionellt:
”Vet du… Det är jag med… Men om några månader så åker du iväg på en traktorsläp och sätter aldrig mer din fot i en skola… Medans jag… ska vara kvar… här… i resten… av… mitt… liv!” sedan skrattade jag till lite nervöst för att markera att jag skämtade (åtminstone lite).
”Linus, du kan få åka med på vårt släp”, svarade hon i alla fall kvickt och medlidsamt… Detta inspirerade till de avslutande textraderna. ”Lämna ingen bakom! Lärarna ska med!”

Nytändning
Men så känner jag såklart inte så ofta. Och i dessa tider av fjärrundervisning har faktiskt lite av den glöd man hade som nyutexaminerad tänts. För eftersom fjärrundervisning ställer helt annorlunda krav på mina uppgifter, upplägg och genomförande så har det tvingat mig att vara betydligt mer ”on the edge” numera. Allt det där gamla som ibland börjat gå på rutin (och som man ibland använder mer pga tidsbrist än kvalitet) har inte längre varit möjligt att använda. Man tvingas tänka om och tänka nytt. Det har varit kreativt och spännande. Ibland har det inneburit att jag jobbat nästan maniskt. Den här hyllningen är kanske ett exempel på det. Men jag har gjort det med en bra energi. Men såklart så hoppas jag att detta snart ska ta slut. För det är ju mötet med människor som är en av de mest uppenbara orsakerna till att man utbildat sig till lärare. Och där missar man mycket när man jobbar via fjärr…

Mjuk- och hårdvara
Slutligen vill jag berätta att hela den instrumentala delen av låten har jag gjort i Garageband på min iPhone 8. Jag kan ibland bli lite trött på att halva skolsverige verkar betraktar mobiltelefonen som något som gör eleverna passiva, asociala och okreativa. Något som borde förbjudas. Istället för att se vad man kan använda dessa kraftfulla enheter till. Och då har min telefon klart mycket sämre kapacitet än många av elevernas. Förmodligen även min kreativa förmåga.

Allt är också filmat med samma telefon det är redigerat i Imovie. Dvs programvaror eleverna har tillgång till i sina datorer och som är lätta att lära sig.

Tack
När jag nu gör min min sista termin på Handels- och administrationsprogrammet så vill jag såklart tacka min ”Partner in crime” Maria Palje för att du alltid ställer upp på mina påhitt och för några fina år tillsammans. Nästa år väntar i stället medieinriktningen på SA.

Här är i alla fall hyllningen. Till min klass HA17

Linus Sällström, gymnasielärare & IT-pedagog på Wisbygymnasiet

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.